Karusellen

få ro. Jag känner att tankarna lugnar ner sej mer och mer. Kroppen däremot är rastlös. Jag har springer mellan sysslor hemma och datorn. Kroppen måste, måste, måste, springer, springer. Några dagar, en vecka ytterligare så har väl hela jag lugnat ned mej. Det är på andra veckan vi är…

orkar inte, vill inte. Det är ingenting värt. Kanske har jag fel, jättefel eftersom det är de godas tystnad som är största faran (om jag får kalla mej god).

”…de första åren när jag var full med att ta tillbaka mina rättigheter för lätt att leva med var jag inte, inte på några som helst villkor, lite lättare är jag att leva med idag och tur är väl det.” – Jasså?