Idag sjunger jag för min älskade hustru som fyller år idag.
Hurra för dej, mitt älskade hjärta.
?
- När lär sej ett barn att visa hänsyn?
- När lär sej ett barn att det är ett krav att visa hänsyn?
- När lär sej ett barn att krav är rädsla?
- När lär sej ett barn att foga sej på grund av rädsla?
- När lär sej ett barn att uttrycka sin vilja?
- När lär sej ett barn att säga nej?
- Hur lär sej ett barn att visa hänsyn?
- Hur lär sej ett barn att det är ett krav att visa hänsyn?
- Hur lär sej ett barn att krav är rädsla?
- Hur lär sej ett barn att foga sej på grund av rädsla?
- Hur lär sej ett barn att uttrycka sin vilja?
- Hur lär sej ett barn att säga nej?
Välsignelse
I Pokhara, Himalaya, bor en kvinna som bland annat säljer smycken för sin försörjning. Fina sådana. En god vän till oss som ofta reser både till Indien, Himalaya och andra exotiska platser på vår jord har mött denna kvinna ett inte oansenligt antal gånger varvid båda blivit lika glada.
När vår vän senast återvände till hemlandet Sverige nu i juni eller möjligen i juli överräckte hon två smycken till mej. Smyckena var välsignade av denna kvinna mot motorcycleaccidents eftersom gåvan skulle ges till en very special man driving a motorcycle.
För ett par dagar sedan hände dock en smärre incident varvid jag lade motorcykeln på marken. En liten buckla på ena strålkastarkepsen blev enda skadan. Men, tänkte jag, jovisst och hejsan du, blessed against accidents…??!! Så mycket var den välsignelsen värd.
Nästa tanke – vad gjorde jag för fel? Var jag inte uppmärksam? Kunde jag ha undvikit att lägga ned hojen? Frågor som jag funderat och funderar över.
Var det för att påpeka brister i framförandet det skedde det som hände utan några egentliga skador. Var det för att påkalla min uppmärksamhet, att vara förutseende, försiktig och alltid medveten om den utsatthet som det innebär att sitta på hoj? Var det för att uppmärksamma mej på att ta det varligt så att ingen allvarligare olycka händer. Kan det vara ett tecken på den välsignelse som kvinnan gett smyckena? Vem vet? Vem kan veta?
Det är inte undra på att måndagen gick som i ett töcken.
Det finns mycket att prata om när man inte setts på länge och står inför en utlandsresa.
Jag låter det vara osagt när damerna kom i säng. Det var i alla fall inte före midnatt.
Klockan fyra på morgonen var det dags att kliva upp ur säng respektive sovmadrass för att snabbt göra morgontoalett och häva i sej en eller ett par koppar kaffe. Halv fem hade vi satt som tid för avfärd mot Arlanda. Incheckningen var redan gjord hemifrån. Planet till Marbella lyfter klockan sju så en lite mer stadig frukost än kaffe skulle vi hinna få i oss på flygplatsen var tanken.
Arlanda, terminal fem. En byggarbetsplats. Jag hjälper resenärerna att lyfta sina väskor ur bilen. Att stå längre än ett par minuter är inte att tänka på.
Jag pussar och kramar om Carina, kramar och säger hej då till de andra två och ser dem sedan gå in i terminalen för en första frukost och resa till Marbella. Alla tre tjejerna behöver få koppla av, flamsa och skratta, samt inte minst vila. Jag hoppas ni får en jättefin vecka., tjejer. Ungefär kvart i sex är jag hemma igen.
Det är inte undra på att måndagen gick som i ett töcken.
Egentid
Den här veckan är min. Jag gör sådant jag vill göra. Jag gör åxå sådant jag måste göra men det gör jag bara för att jag vill. Det jag gör, gör jag i min egen takt och jag gör det i den ordning jag vill.
Insikt, sista (tror jag)
Då, när sammanhanget stod klart för mej, då, när jag insåg vad det beror på att jag varit som jag varit, fylldes jag av eufori. Jag kände lycka. Jag förstod att det är jag som i fortsättningen ska forma min tillvaro. Att det är utifrån vad jag tycker, vad jag känner och vad jag vill, som jag ska leva. För länge sedan skrev någon på väggen i en toa någonstans: ”Med nya ögon gick jag ut för att upptäcka världen”. Det är vad jag ska göra, nu och i mitt fortsatta liv.
Samtidigt tyckte jag att det var bedrövligt att först vid 66 års ålder få den här insikten. Inte för att jag kastat bort alla år men efter 66 år…
Nåja, bättre sent än aldrig och förhoppningsvis har jag några år kvar. Det finns säkert människor som kanske aldrig kommer till den här insikten så jag ska egentligen vara glad – och det är jag, jätteglad.
Insikt, forts.
Där var varken missbruk eller våld i min uppväxt men jag vill beskriva tillvaron som mörk. Jag kände det som jag inte blev tagen på alvar. Inte heller kände jag att jag blev lyssnad på. Kanske är jag orättvis. Det är jag säkert. Men jag menar att jag formades till att inte räkna med vad jag kände, tyckte och tänkte. Jag uppfattade inget gehör för mej. Däremot när jag tog till mej andras mening och agerade därefter kunde jag känna att jag borde duga. Jag kunde förringa mej själv. Åsikter hade jag inga, åtminstone inte någon som gick stick i stäv med någon annan persons åsikt. För att inte ta plats sa jag aldrig första ordet. Inte heller för att inte bli motsagd.
Det jag kunde däremot, det var att vara ensam. Jag kommer fortfarande ihåg när jag gick till skolan min fösta skoldag. Jag gick ensam. Mina föräldrar följde inte med. Jag kommer ihåg att det var många vuxna i skolan. Jag minns att jag tittade på dom. Det var inget mer med det, så var det bara.
Jag minns också första gången jag gick till tandläkaren. Jag var sju år då också.
Jag visste det skulle bli obehagligt. Jag hade sett stolarna vid ett tidigare tillfälle. Jag tyckte de såg skräckinjagande ut, och nu skulle jag dit.
Jag gissar att det är på grund av det här jag drar mej undan lite och gärna håller mej lite för mej själv.
Insikt
Det hände på våren. Närmare bestämt i våras, våren 2014. Jag visste det redan. Jag visste redan det alla människor vet. Vi är resultatet bl a av vår uppfostran, den miljö vi växte upp i och även också ibland av våra genetiska anlag. Det är därför inte ovanligt att någon som vuxen lever i en situation som påminner om den situation han eller hon växte upp i. Men, som sagt, insikten fick jag i våras. Den slog mej bara. Jag såg den som så självklar och det förvånade mej att jag inte sett det tidigare, insikten. Aldrig förr har jag vait med om något liknande. Jag förstod mej själv på ett sätt som jag tidigare aldrig gjort. Jag kom att förstå varför jag förhåller mej till människor som jag gör. Jag kom att förstå varför jag reagerar på omgivningen som jag gör. Den fick mej att begripa varför jag är tillbakadragen och varför jag känner mej obekväm bland folk jag inte känner. Jag började förstå varför jag haft det förhållningssätt mot andra som jag haft. Jag vet varför jag varit konflikträdd.
Känslan och upplevelsen var sanslös. Konsekvenserna är intressanta, kanske förstår du vad jag pratar (skriver) om, om inte får du fråga.
Breakfast
[bambuser id=”3224739″]
Då och nu
Tidigare tänkte jag när jag avslutat ett arbetspass, att snart ska jag jobba igen. Efter att jag den 1 april gått ned i arbetstid har jag börjat tänka när jag går på ett arbetspass, att snart är jag ledig igen…