Insikt, forts.

Där var varken missbruk eller våld i min uppväxt men jag vill beskriva tillvaron som mörk. Jag kände det som jag inte blev tagen på alvar. Inte heller kände jag att jag blev lyssnad på. Kanske är jag orättvis. Det är jag säkert. Men jag menar att jag formades till att inte räkna med vad jag kände, tyckte och tänkte. Jag uppfattade inget gehör för mej. Däremot när jag tog till mej andras mening och agerade därefter kunde jag känna att jag borde duga. Jag kunde förringa mej själv. Åsikter hade jag inga, åtminstone inte någon som gick stick i stäv med någon annan persons åsikt. För att inte ta plats sa jag aldrig första ordet. Inte heller för att inte bli motsagd.

Det jag kunde däremot, det var att vara ensam. Jag kommer fortfarande ihåg när jag gick till skolan min fösta skoldag. Jag gick ensam. Mina föräldrar följde inte med. Jag kommer ihåg att det var många vuxna i skolan. Jag minns att jag tittade på dom. Det var inget mer med det, så var det bara.

Jag minns också första gången jag gick till tandläkaren. Jag var sju år då också.
Jag visste det skulle bli obehagligt. Jag hade sett stolarna vid ett tidigare tillfälle. Jag tyckte de såg skräckinjagande ut, och nu skulle jag dit.

Jag gissar att det är på grund av det här jag drar mej undan lite och gärna håller mej lite för mej själv.