Visst är det stort med Fågelsångs rymdresa även om jag personligen varken är insatt i eller intresserad av den. Att välja honom till att vara årets svensk tycker jag däremot är att ta i. Det finns andra bra kandidater, arbetande ensamstående föräldrar,  de som tar hand om sina sjuka anhöriga hemma, vardagshjältar. Visst  avundas jag honom, Fågelsång, lite. Likväl som jag avundats min morbror och andra som har sin utkomst från sin hobby eller sitt intresse.

I år fick vi upp en adventsstjärna i tid. Eller var det två? Det är några år sedan vi höll det schemat så pass. Efter det har det tagit ytterligare två veckor för att få fram och upp några adventsstakar. Nu kanske vi bara behöver ett år till för att vara ikapp med både advent och jul.

Julen ja. Jag avskyr julen och tycker helgerna är jobbiga. Mycket beroende på brist på kontakt och samvaro med våra familjer. Men, men…

För att återgå till adventsbelysning. Det är fulare med släckta adventsstakar än att inte ha några alls. Jag vet att det anses vara onödigt att de lyser när ingen är hemma och det är klokt att spara ström men ändå. Det år fult med släckta adventsbelysningar.

Sen vill jag bara tala om att jag är grinig. Det är som om en massa års ( 50-60?) frustruationer har dämts upp tillräckligt och fasaden börjar rämna.

Senaste fyra veckorna.

Nu är semestern slut. Fyra veckor har vi haft. Första gången på flera år, en lång sammanhållen semester har vi haft. Olusten som ibland brukar infinna sej inför arbetsstarten har jag sluppit. Kanske mår jag tillräckligt bra för att slippa den? Ett par-tre dagar var vi i Malmö Hälsade på Åsa. I utkanten av staden finns en zoobutik där vi köpte ny sovbur till Mannfred. För att komma dit åkte vi buss. Ingen av oss var säkra på vid vilken hållplats vi skulle gå av. Vi åkte naturligtvis för långt, steg av in the middle of no-where.

På ena sidan ser det ut så här där vi steg av

  

 

 

och åt andra sidan såg det ut så här

Ödemarken

 

 

Senare på eftermiddagen knallade vi genom en stor del av Malmös parker och såg bland annat detta. 

 

 

 

Mannfred hejade på vad hon trodde kunde vara kompisar men det var de inte. Hon sågs nog som en utböling som inte hade något där att göra

 

 

 

Under de dagar vi var i Malmö gick vi mycket och länge. Här fikade vi inte…  Gökboet

 

 

 

utan vi var vi var på väg till Turning Torso

 

 

 

Att resan till Köpenhamn slutade med förskräckelse har ni väl läst om i Tankeboken? Under resterande tid av semestern har jag inte gjort ett skapandes grand.

Tappade lusten att fortsätta med dammen och uteplatsen efter beskedet om att dammen ska bort. Ska iallafall ställa in krattor och spadar och skyffla bort jordhögen. Men inte idag. För idag ska vi på bio.

Förutsatsen att göra lite varje dag i hemmet försvann i intet. Vi har bara tagit det lugnt. Nja, kanske inte Carina då i alla stycken eftersom hon jobbat, hemmifrån visserligen, med sitt företags hemsida. Förtröstansfullt ser jag första arbetsveckan an. PS Ska greja bilderna sedan så sidan ser normal. DS

Att stilla kunna se framtiden an.

Nu, först nu vågar jag tänka ett år framåt i tiden. Efter samtalet igår där vi önskade varandra trevlig sommar och vi kom överens om att om det inte händer något dramatiskt så behövs ingen ytterligare kontakt förrän om ett år. Det var med vår handläggare på fogdemyndigheten jag pratade…

Ibland.

Understundom tager jag mej inte en genever utan känner jag mej nöjd. Understundom känner jag en inre styrka som jag inte känt tidigare. Den kommer över mej rätt som det är och jag försöker ta den till vara och bygga vidare på den. Inget är gratis så jag kan inte luta mej bakåt och tro att känslan förblir permanent. Det är inte att tro den finns kvar utan att jag får jobba för den.

Molnen lättar.

Det är inte bara på himlen som molnen lättar. Jag inser nu hur bekymrad jag varit för skruvarna. Tre stycken. Titta på bilden. Det ljusgula är tandben, det rosa/lila är tandkött, fixtur är skruv, distans är något som skruvas på senare och på den skall nya tanden sitta. Skruven är inte liten. I mitt fall borrades och skruvades det in tre stycken efter det att tandköttet skrapats loss från tandbenet. Fy f—n! Men nu är det gjort och såsmåningom försvinner svullnader och värk.

http://gokboet.nu/KA/foton/impdet-thumb.jpg

Bilden är lånad från Tandläkargruppens hemsida. Tack för lånet!

Det kom ett brev…

ett vanligt ”rösta på oss brev”, tänkte jag och öppnade. När jag sprättat och fått brevet halvvägs ur kuvertet lade jag det i returpappershögen. Jag läste det inte i sin helhet, så här såg det ut:
http://gokboet.nu/KA/foton/Sossebrev-thumb.jpg:

Till en början blev jag förnärmad och tänkte att nu börjar jag rösta blått. Sen tänkte jag att visst har jag levt en hel massa år (barnen är 26, 30 och 31 år), det har jag gjort men gammal, äldreomsorg…Njaäe, inte riktigt och så länge kroppen fungerar som den skall, jag kan arbeta, springa i skogen ibland, spela spel på internet med ungdomar som jag kunde vara pappas äldre bror åt, så inte är jag gammal. Ändå har jag funderat på det där att åldras med värdighet. Värdighet är, i det här som i alla andra fall, naturligtvis individuellt. Vid ett kort överstaketetprat med barnens fd dagmammas man som fyllt 70 sa han att han inte tänker på sin ålder. Det är väl åxå ett sätt att åldras med värdighet?

Hjärnsmälta.

Överlev, det räcker med att överleva till nästa andetag. Ett andetag i taget. Tänk varken på vad som ska hända nästa vecka eller imorgon. Det räcker att se trettio minuter framåt, eller en timme. Andas, ät om det går, sov om det går..
Detta är senaste tidens, årens, levnadsregler.
Jag vill få sluta tappas på alla mentala resurser. Jag vill få känna att de som finns kvar stannar kvar. Jag vill få möjlighet att spara och att ransonera. Jag vill inte gå på reserven längre.
Kanske, kanske kommer jag, vi att få den möjligheten. Jag är för luttrad för att hoppas och tro, tro gör jag när jag vet. Och då behöver jag inte hoppas.
Jag har också hittat till
bloggkartan.se

Ur kaoset

…och ur kaoset talade en röst och sade: ”Le och var glad ty det kunde vara värre”.
”I h-e jag tänker le den här gången”, svarade jag.

Hur det skulle kunna ha blivit.

Om det vore så, att nu är 100 år sedan, jag menar, om jag levat för 100 år sedan, vore det inom kanske bara ett år dags att skriva in mej på anstalt. Inte straffanstalt utan en sådan för idioter, som det hette då för 100 år sedan. Då fanns inte kunskapen om B12 eller symtomen på brist därutav.
Återbesöket hos läkaren förra tisdagen avlöpte väl. Blodtrycket, undertrycket, var lägre än gången innan och därvidlag var läkaren nöjd. Proverna var bra, sa han, och blodvärdet var godkänt. Däremot förvånade min brist på B12 vitamin honom. Det var en allvarlig brist, sa han. En brist som ger upphov till alla de symtom jag hade, yrsel, koncentrationssvårigheter, brist på uthållighet, trötthet, krypningar i benen, ingen glädje i tillvaron etc etc. Symtomen kommer smygande eftersom kroppen hushåller så gott den kan med B12. Det kan röra sej om år vilket det med all sannolikhet gjort i mitt fall.
Den mentala lättnad det innebär att få ha hört detta är stor. Det finns en förklaring och det är medicinerbart. Jag är inte på väg att bli senil vilket jag i mina mörkaste stunder faktiskt trodde. Jag har ätit 4 x 1mg B12 vitamintabletter per dag sedan dess och ska så göra i en månad. Därefter ska jag äta en tablett om dagen livet ut. Tiden det tar för kroppen att återfå sin styrka är oviss. Jag är sjukskriven ytterligare två veckor nu på heltid samt sedan fyra veckor på halvtid.
Två veckor är ganska lång tid och jag hoppas jag kommer att ha ork och förmåga att under dessa veckor fortsätta återställa vårt hem.
Trotts allt, allt är relativt. Jag har det bra, på alla sätt. Tänk bara…