Vi får se

De senaste veckorna har jag mått bra. Jag hoppas det är bestående. Jag tror att det kan vara så, återstår att se men jag tror, som sagt, det. Under en eller ett par månader har Carina sagt att jag varit grinig och jag har känt mej griiinig. Grinig mot medtraffikanter, bl a mot sådana som ligger i 70km/tim på påfart till motorvägen, grinig på medarbetare som inte gör det dom ska på jobbet. Denna grinighet kan vara början på något nytt. Detta eftersom jag ger uttryck, på ett sätt som jag tidigare inte gjort, för mitt missnöje. Jag inser åxå vilken oerhörd tur jag/vi har. Vi är friska till kropp och någorlunda till själ. Vi har arbete och inkomst. Vi har någonstans att bo. Barn, banbarn bara för att fortsätta…Listan kan göras lååång.

Är det fyra månader jag jobbat natt? Kan vara Jag trivs bra med det.Trivs bra med att vara ensam på jobbet och vara mitt eget sällskap. Har inte upplevt det obehag som andra har gjort under nätterna. Jag har tidigare inte varit mörkrädd och är det tydligen fortfarande inte.

Ett problem härvidlag har jag dock. Jag har inte lärt mej nyttja dagtimmarna. Att ta hand om hus och hem gör jag bra men jag sover inte bra. Fyra timmar efter ett nattpass är för lite. Ljuset gör sitt till naturligtvis, har inte mörklagt rummet ordentligt Nu går vi mot vintermörker så jag hoppas det blir bättre. Till våren får jag se vad som går att göra för att det ska bli mörkt.

Åsså tycker jag träden har underbart vackra färger.