Insikt, sista (tror jag)

Då, när sammanhanget stod klart för mej, då, när jag insåg vad det beror på att jag varit som jag varit, fylldes jag av eufori. Jag kände lycka. Jag förstod att det är jag som i fortsättningen ska forma min tillvaro. Att det är utifrån vad jag tycker, vad jag känner och vad jag vill, som jag ska leva. För länge sedan skrev någon på väggen i en toa någonstans: ”Med nya ögon gick jag ut för att upptäcka världen”. Det är vad jag ska göra, nu och i mitt fortsatta liv.

Samtidigt tyckte jag att det var bedrövligt att först vid 66 års ålder få den här insikten. Inte för att jag kastat bort alla år men efter 66 år…
Nåja, bättre sent än aldrig och förhoppningsvis har jag några år kvar. Det finns säkert människor som kanske aldrig kommer till den här insikten så jag ska egentligen vara glad – och det är jag, jätteglad.

Insikt, forts.

Där var varken missbruk eller våld i min uppväxt men jag vill beskriva tillvaron som mörk. Jag kände det som jag inte blev tagen på alvar. Inte heller kände jag att jag blev lyssnad på. Kanske är jag orättvis. Det är jag säkert. Men jag menar att jag formades till att inte räkna med vad jag kände, tyckte och tänkte. Jag uppfattade inget gehör för mej. Däremot när jag tog till mej andras mening och agerade därefter kunde jag känna att jag borde duga. Jag kunde förringa mej själv. Åsikter hade jag inga, åtminstone inte någon som gick stick i stäv med någon annan persons åsikt. För att inte ta plats sa jag aldrig första ordet. Inte heller för att inte bli motsagd.

Det jag kunde däremot, det var att vara ensam. Jag kommer fortfarande ihåg när jag gick till skolan min fösta skoldag. Jag gick ensam. Mina föräldrar följde inte med. Jag kommer ihåg att det var många vuxna i skolan. Jag minns att jag tittade på dom. Det var inget mer med det, så var det bara.

Jag minns också första gången jag gick till tandläkaren. Jag var sju år då också.
Jag visste det skulle bli obehagligt. Jag hade sett stolarna vid ett tidigare tillfälle. Jag tyckte de såg skräckinjagande ut, och nu skulle jag dit.

Jag gissar att det är på grund av det här jag drar mej undan lite och gärna håller mej lite för mej själv.

Insikt

Det hände på våren.  Närmare bestämt i våras, våren 2014. Jag visste det redan. Jag visste redan det alla människor vet. Vi är resultatet bl a av vår uppfostran, den miljö vi växte upp i och även också ibland av våra genetiska anlag. Det är därför inte ovanligt att någon som vuxen lever i en situation som påminner om den situation han eller hon växte upp i. Men, som sagt, insikten fick jag i våras. Den slog mej bara. Jag såg den som så självklar och det förvånade mej att jag inte sett det tidigare, insikten. Aldrig förr har jag vait med om något liknande. Jag förstod mej själv på ett sätt som jag tidigare aldrig gjort. Jag kom att förstå varför jag förhåller mej till människor som jag gör. Jag kom att förstå varför jag reagerar på omgivningen som jag gör. Den fick mej att begripa varför jag är tillbakadragen och varför jag känner mej obekväm bland folk jag inte känner. Jag började förstå varför jag haft det förhållningssätt mot andra som jag haft. Jag vet varför jag varit konflikträdd.
Känslan och upplevelsen var sanslös. Konsekvenserna är intressanta, kanske förstår du vad jag pratar (skriver) om, om inte får du fråga.