Det kom ett brev…

ett vanligt ”rösta på oss brev”, tänkte jag och öppnade. När jag sprättat och fått brevet halvvägs ur kuvertet lade jag det i returpappershögen. Jag läste det inte i sin helhet, så här såg det ut:
:

Till en början blev jag förnärmad och tänkte att nu börjar jag rösta blått. Sen tänkte jag att visst har jag levt en hel massa år (barnen är 26, 30 och 31 år), det har jag gjort men gammal, äldreomsorg…Njaäe, inte riktigt och så länge kroppen fungerar som den skall, jag kan arbeta, springa i skogen ibland, spela spel på internet med ungdomar som jag kunde vara pappas äldre bror åt, så inte är jag gammal. Ändå har jag funderat på det där att åldras med värdighet. Värdighet är, i det här som i alla andra fall, naturligtvis individuellt. Vid ett kort överstaketetprat med barnens fd dagmammas man som fyllt 70 sa han att han inte tänker på sin ålder. Det är väl åxå ett sätt att åldras med värdighet?