Det kom ett brev…

ett vanligt ”rösta på oss brev”, tänkte jag och öppnade. När jag sprättat och fått brevet halvvägs ur kuvertet lade jag det i returpappershögen. Jag läste det inte i sin helhet, så här såg det ut:
http://gokboet.nu/KA/foton/Sossebrev-thumb.jpg:

Till en början blev jag förnärmad och tänkte att nu börjar jag rösta blått. Sen tänkte jag att visst har jag levt en hel massa år (barnen är 26, 30 och 31 år), det har jag gjort men gammal, äldreomsorg…Njaäe, inte riktigt och så länge kroppen fungerar som den skall, jag kan arbeta, springa i skogen ibland, spela spel på internet med ungdomar som jag kunde vara pappas äldre bror åt, så inte är jag gammal. Ändå har jag funderat på det där att åldras med värdighet. Värdighet är, i det här som i alla andra fall, naturligtvis individuellt. Vid ett kort överstaketetprat med barnens fd dagmammas man som fyllt 70 sa han att han inte tänker på sin ålder. Det är väl åxå ett sätt att åldras med värdighet?

Hjärnsmälta.

Överlev, det räcker med att överleva till nästa andetag. Ett andetag i taget. Tänk varken på vad som ska hända nästa vecka eller imorgon. Det räcker att se trettio minuter framåt, eller en timme. Andas, ät om det går, sov om det går..
Detta är senaste tidens, årens, levnadsregler.
Jag vill få sluta tappas på alla mentala resurser. Jag vill få känna att de som finns kvar stannar kvar. Jag vill få möjlighet att spara och att ransonera. Jag vill inte gå på reserven längre.
Kanske, kanske kommer jag, vi att få den möjligheten. Jag är för luttrad för att hoppas och tro, tro gör jag när jag vet. Och då behöver jag inte hoppas.
Jag har också hittat till
bloggkartan.se