Om gikt, vad pappa sade och en sak jag glömt.

Inatt hade jag ont i foten. Så ont att jag vaknade flera gånger och när jag väl vaknat så pass att jag skulle hämta värktabletter så kunde jag inte använda foten. Hustrun förbarmade sej och efter en stund kunde jag iallafall hasa mej upp. Värken började redan igår men jag ”tänkte” då inte på den. Ett samtal till vårdguiden gav vid handen att det kunde vara fråga om gikt. Internet, Google, stärkte misstanken och läkaren på vårdcentralen behövde ungefär två sekunder på sej för att bekräfta att så är fallet. Jag har vad man förr kallade ”portvinstå”. Alltnog, det kan gå över på allt emellan en vecka och en månad och kommer det inte tillbaka inom ett år så är det en engångsföreteelse.
För många år sedan
sa pappa där han stod vid köksfönstret:”Klockan är sex och tänk att det fortfarande är ljust.” Det var på våren, naturligtvis, och långt innan Sverige införde sommartid. Jag minns de orden och jag har en egen måttstock på ljusets ankomst. Eller hade, för sommartiden ställer till det en smula nuförtiden.
Så var det en sak till
jag skulle skriva men jag har glömt vad det var. Kommer väl på´t småningom.