Schema.

Jag kommer att få gå på schema på ett utav boendena om jag vill. Och det vill jag väl?! Oavsett vad jag tänkt och trotts allt, är det tryggt med fast anställning, väl… Det är inte helt säkert att arbetstiden kommer att bli 100%, troligt är runt 80%. Det är i så fall helt OK, jag har mina ledsagarbrukare . De fyller upp till över helltidsjobb.
Jutsun.
Jutsun blir lidande. Träning måndagar och onsdagar samt, vad man kallar Randori, på torsdagar. Jag kommer att kunna gå knappt hälften av gångerna men det får duga. Jag har inte tänkt att bli världsmästare. Kruxet är andningen och benen. Jag har lite för svaga benmuskler för att orka fullt ut och ibland hinner andningen inte med ordentligt.
FUB-dans.
Raka ryggar, taktfasta skostamp och svepande kjolar. Dansgruppen Vargarna hade uppvisning och några mer stolta och glada människor har sällan skådats. I fredags for brukare L och jag till Fryshuset. Där spelade Arvingarna och sjöng gjorde de åxå. Efter en och en halv timme tog de rast, vila. Under en halvtimmes tid dansade handikappgruppen. Det var roligt och rörande att se. Faktiskt kände jag mej stolt jag åxå.

Tidsbegränsad anställning under ett år med trolig förlängning.

Grattis kära hustru till jobbet du egentligen inte trodde du skulle få.
Tre nätter på raken ska jag ha nästa vecka.
Varje pass sträcker sig från klockan 15.00 till klockan 10.00 förmiddagen därpå. Mellan klockan 23.00 och 05.30 kan jag försöka sova. Förutom att det är svårt att sova borta så kräver de boende uppmärksamhet även på natten så vi får se hur det går. Det jag egentligen funderat mest över är hur det ska gå med morgonrutinerna. Alla ska upp, äta frukost och göras iordning för avfärd till respektive dagcenter. Det kan bli stressigt säger somliga. På torsdag morgon får jag veta för då blir det min första vardagsmorgon, de ringde efter hjälp nu på eftermiddagen.

Ett nytt år,

vad innebär det för något nytt? Allt det gamla ramlar väl på som vanligt eller står stilla. Åren ramlar naturligt vis på. År läggs till år. Brukar tänka på det. Barnen är nu 23, 28 respektive 30 år i år. Och jag, 56 bast. Inte för att jag känner mej gammal, ingenstans, men jag är gammal. 10-15 aktiva år till? Jag tror inte jag får några pensionärsår, det tillåter nog varken den Svenska ekonomin eller vår egen. Jag kommer nog att stupa på min post även om jag inte jobbar på ”kungliga ”Trumpetverket” längre. En tid trodde jag att en kartong i huvudet skulle bli mitt öde men Jowes-eran är över. Återstår alltså att se. Jag tänker ofta tillbaka på tiden när barnen var små. Har det med åldern åxå att göra? Åsså tänker jag på att vid min ålder ska man kunna allt vad en karlakarl ska kunna och jag kan ingenting, känns det som. Jodå, jag vet att jag kan en massa, men ändå.
Om jag ska vara aktivt arbetande i ytterligare 15 år, vad ska jag göra då då? Vård och omsorg? Jag passar för arbetet men jag känner mej, åtminstone lite, osäker på om arbetet passar mej. Understundom är jag väldigt osäker. Nu har jag bara jobbat i boenden, är det, tre veckor så det kan vara därför jag är osäker. Ett nytt sätt att tänka och ett nytt sätt att arbeta på. Det tar naturligtvis tid att sätta sej in i ett nytt jobb, det vet jag från Coop i somras, men det känns ibland som om jag inte har varken ork eller lust till något nytt.
Psykologikursen gick bra. Vi tänker anmäla oss till B-kursen som startar nu någongång. Hoppas det finns platser kvar.
Måste hålla måndag- och onsdageftermiddagarna rena från jobb efter som det är jutsu då. Det blir en balansgång. Jag vill ju, trots alla mina tvivel, ha timmar så vi kan överleva ekonomiskt. Jag får späda ut med ledsageritimmar. Skam till säganes har det inte blivit många sådana under december. Det har varit för mycket boendejobb och har brukarna inte varit ”hemma” under julen.
Slutligen håller jag tummarna för älskad hustru på Onsdag, klockan 13.00. Gör det ni åxå för då ska hon på anställningsintervju.