Nu börjar

återhämtningsfasen, den börjar alltså. Måste stanna. Jag känner mej som ett flygplan som just tagit mark men inte slagit till bromsarna ännu. Samtidigt känner jag som jag kommit till krönet, under en cykeltur, av en lååång uppförsbacke med benen full med mjölksyra.
Ett gott tecken är att jag börjat läsa något lite på kvällarna innan jag somnar.

Detta må

nu bli sista dagen av det SLIT som de senaste månaderna och i synnerhet Oktober fram till nu inneburit. Anledningen till detta rent ut sagt inferno har, som ni säkert förstått, bestått av flytt av vårt företag. Vi fick, i slutet av September, ett förslag ”vi inte kunde säga nej till”. Förslaget innebar stora lättnader i och för sej men innebar åxå vånda, ångest och slit. Nu har vi rott situationen iland.