När jag var

posted in: Blandat | 0

i de yngre tonåren, eller strax före, kunde jag stå framför badrumsspegeln och titta på mej själv. Jag tittade och tittade, tänkte och frågade :”Vem är jag, vad är jag?” Jag undrade vem, vad är jag, jaget. Vad är det som tänker just nu? Innerst inne. Jag, jag, jag? Jag kom på att jag, min tanke, jag, är en tanke. Det som är jag, alltså. Inte kroppen. Det började bli overkligt och det började snurra som det gör när man trycker till halspulsådern, jag var tvungen att sluta fråga. Två gånger hände detta, jag vågade inte fler gånger. Det blev lite flummigt det här i en del stycken, men jag kan inte förklara bättre.
Jag är modlös och initiativlös med betoning på det sistnämnda (min fru protesterar, utan resultat). Kroppen känns tung och i sinnet känns det lite som ”det spelar ingen roll”. Det finns/fanns tillfällen när kroppen dansade, inte foxtrot eller så men glädjen sprittade i kroppen. Den känslan är borta, jag hoppas det bara är tillfälligt.

Follow KA:

Latest posts from
Comments are closed.