Det som Carina,

i sin Tankebok, lite kryptiskt skriver om under Viktiga Beslut, har tagit upp mina tankar väldigt mycket den senaste tiden, månaderna, och det är bl a pga dessa funderingar jag varit lite ur slag.

Klockan är strax

över halv fem och vi har precis kommit hem. Känner nu hur trött jag är. Läkaren sa att Carina har snuva i hjärtsäcken?! Det måste alltså ha varit en ganska tuff virusinfektion tidigare i veckan. Ingen sjukskrivning och ingen medicinering talar iallafall sitt språk. Är glad att det gått så bra som det gått. Tack för alla hälsningar, stöttningar, tankar och allt!

När jag var

i de yngre tonåren, eller strax före, kunde jag stå framför badrumsspegeln och titta på mej själv. Jag tittade och tittade, tänkte och frågade :”Vem är jag, vad är jag?” Jag undrade vem, vad är jag, jaget. Vad är det som tänker just nu? Innerst inne. Jag, jag, jag? Jag kom på att jag, min tanke, jag, är en tanke. Det som är jag, alltså. Inte kroppen. Det började bli overkligt och det började snurra som det gör när man trycker till halspulsådern, jag var tvungen att sluta fråga. Två gånger hände detta, jag vågade inte fler gånger. Det blev lite flummigt det här i en del stycken, men jag kan inte förklara bättre.
Jag är modlös och initiativlös med betoning på det sistnämnda (min fru protesterar, utan resultat). Kroppen känns tung och i sinnet känns det lite som ”det spelar ingen roll”. Det finns/fanns tillfällen när kroppen dansade, inte foxtrot eller så men glädjen sprittade i kroppen. Den känslan är borta, jag hoppas det bara är tillfälligt.

Jag är

irriterad och fylld av olust. Har så varit senaste veckan. Det är svårt att skriva om det för jag vet inte hur jag ska beskriva det jag känner. Det kommer att bli brottstycken det jag skriver idag. Oövertänkt i språket och grammatiken.
Det är jobbigt att inte säga nej. Nej, jag vill inte. Nej, jag kan inte. Nej, jag orkar inte. Nej, jag har ingen lust.
Jodå jag orkar, jag kan. Jodå, jag vill, så har jag översatt det. Jodå, jag kan. Alltid. Alltid har det varit så. Även om jag inte orkat eller velat.

För att bygga nytt

måste det gamla rivas, det skrev jag om för ”ett tag” sedan. Det gamla måste rivas ned i sina minsta beståndsdelar för att sedan det nya ska kunna byggas upp. Det känns som om jag inte hittar bitarna.
Jo, titta, där är en! Men vad ska den vara till? Hur används den???
Åh, jag kom på vad det är. Det är min vilja. Öch det där, det är ju mitt ”så här tycker jag”! Men hur i hela världen används de?
Tänk om jag gör illa mej om jag lär mej använda dem. Eller någon annan. Och i så fall, vad händer då. Jag vill ju inte göra illa någon. Jag vill ju vara snäll för det skulle jag vara som barn. Inte säga till eller från. Pappa visade aldrig hur man skulle göra, han var jättesnäll!
Och vad är det där då? Jo, det är ju berättelsen om mitt liv

Jag känner mej som en ingenting.

Det jag kännt, om jag kännt något, har jag inte kunnat ta till vara. Jag har inte kunnat uttrycka min önskan. Jag har inte brytt mej om att känna efter vad jag menat, kännt eller tyckt. Orsakerna kan vara flera, är flera. Jag går inte in på dem nu.
Jag känner mej otillräcklig. Jag vill gråta. Jag känner mej otillräcklig för jag kan inte få allting gjort. Men jag ska, jag ska. Alla andra slipper. Jag ska.
Jag vill bli/vara respekterad, förstå mej rätt, jag menar inte att jag INTE är respekterad, jag vill respektera mej själv. Jag vill kunna säga nej.
Det är lättare att fly undan. Det är lättare att nollställa tankarna och låta kroppen arbeta. Om kroppen gör rätt saker slipper huvudet ta konsekvenser.
Jag är älskad. Jag vet det. Jag är respekterad, det vet jag också. Jag vet också varför jag är det. Det är för att jag är … men inte för att jag är…
Jag mår dåligt och vill bara gråta.
Fortsätter senare, får se om jag skickar upp det.

Vardagen börjar

dra igång. Måste följa med. Telefonerna på Jowes börjar ringa och en massa papper kommer in genom portarna. Papper som ska framkantoblateras och/eller adresseras eller plockas ihop och plastas. Det gäller att, kanske huvudet mest, hänga med. Känner mej oinspirerad och håglös. Ett tillstånd som förmodligen går att arbeta bort mentalt.
Planer inför helgen, förutom all djurskötsel, är att bl a skura brädorna på balkonggolvet och olja in dem.
För fem-sex år sedan for vi till Skåne. Jag tyckte Skåne var litet. Korta avstånd gjorde landskapet som ett miniputteland.
En liknande känsla slog mej när vi for söderut i år. Avstånden krymper. Kanske och naturligtvis är det motorvägarna som gör sitt till. Sträckor som förr tog dagar att färdas klaras idag av på fem-sex timmar. En annan tanke är åxå att Stockholm inte ligger så värst långt norrut i Sverige. Trakterna kring Östersund sägs ju vara mitten av landet och dit är det en bit härifrån.
Det verkar kanske konstigt med de brottstycken jag skriver om vår vistelse söderöver. Jag kommer att skriva kort om episoder och tankar, det är ett sätt för mej att minnas tillbaka.
Väl framlotsade till det gula huset och Den Blå Bänken välkomnades vi av hela familjen som samlats på förstubron. Detta var början på en underbar, givande och avkopplande vecka.
Efter att vi druckit kaffe och pratat oss samman gjorde vi Sebbe till viljes och for ned till stranden för ett dopp (inte jag som är badkruka). Första kvällen blev till natt och vi satt och pratade. Stackars Eja som skulle upp tidigt på morgonen kom nog inte i säng förrän vi halv två på natten om jag minns rätt.
Klockan ramlar på, redan kvart i ett!!!!, sysslorna kallar.
Till sistens hoppas jag r2 blivit så pass frisk eller åtminstone inte insjuknat mer än att han och saMbon kommer/kommit iväg till Paris.
Igår gjorde jag åxå testet.


Green



You are a very calm and contemplative person. Others are drawn to your peaceful, nurturing nature.


Find out your color at Stvlive.com!

En man med

två midjehöga hundar ställer sej precis bakom mej och hustrun. Jag har Mannfred på axeln och Henning sitter på den vigdas. Henning reagerar häftigt varvid mannen säger: ”Är de riktiga? Jag trodde de var uppstoppade!”. Jag hade en sekundsnabb replik som jag höll inne: ”Är du ute och går med uppstoppade hundar? Då måste du väl ha hjul på dem!?”
Någon kan stå och titta i tio minuter när Henning och Mannfred sitter på biltaket och sedan fråga: ”Flyger de inte?”
”Ujujuj”, som Hönebjär (radions) skulle ha sagt.

Jag har nog drabbats

av en chock. Jag inser att jag inte ska tro att jag kan vara säker på vad som kommer att hända, varken om en timme, en dag eller om ett år! Jag inser att jag ofta tänkt ”tänk om”. ”Tänk om” jag gjorde så vid den situationen eller om jag kunde göra si imorgon. Jag inser att jag inte, i en bemärkelse, levt i nuet.

Nu ska jag snart

åka och hämta min älskade hustru. Två nätter har jag sovit ensam. Det har varit konstigt och jag har inte fungerat.
Ska bara få i mej en smörgås så åker jag.