”Virus”, sa doktorn.

Först menade han att det kunde ta en till två veckor innan infektionen kunde gå över men ändrade sig och sa att till måndag kunde vi vara fria men fortsatt trötta. Jag vill inte. Det känns som om man ska vara sjuk och hemma ska man vara frisk. Det finns för mycket att göra och jag kan inte låta bli att åtminstone försöka.

Ibland känner jag mej

som en sk-t, någonting som inte är värt att kallas människa. Hustrun säger att så ska jag inte känna men jag gör det ändå. Kan det vara för viruset i våra kroppar just nu, möjligt. Jag står på benen men Carina känner sig nu på morgonen sämre än igår morse. Hon har ont, Carina, ont i hela kroppen. Nära 40 graders feber igår. Kanske lite rädd åxå för när hon pratade med sin syster i telefon i helgen sa hon förvirrat någonting om att hon inte ville vara ”död när hon vaknade”?!
Vi viker alltså av från E4:an åker ”småväger”, stannar till och köper jordgubbar av ett par grabbar efter vägen, fyra liter. Vi håller utkick efter en grå Volvo 740. ”Är det han, är det han??” frågar hustrun när vi ser något grått som står vid sidan av vägen. Jodå, det är han. Ut ur bilen vecklar sig en stor man. Eja är reslig, det känns som jag når honom till bröstkorgen. ”Två meter mjukhet” är min första tanke. Det visar sig att jag har rätt, en mer mjuk ock öppen person får man aktivt leta efter, om det överhuvudtaget finns någon. Det ska vara Igge då, Igge och barnen.