”Virus”, sa doktorn.

Först menade han att det kunde ta en till två veckor innan infektionen kunde gå över men ändrade sig och sa att till måndag kunde vi vara fria men fortsatt trötta. Jag vill inte. Det känns som om man ska vara sjuk och hemma ska man vara frisk. Det finns för mycket att göra och jag kan inte låta bli att åtminstone försöka.

Ibland känner jag mej

som en sk-t, någonting som inte är värt att kallas människa. Hustrun säger att så ska jag inte känna men jag gör det ändå. Kan det vara för viruset i våra kroppar just nu, möjligt. Jag står på benen men Carina känner sig nu på morgonen sämre än igår morse. Hon har ont, Carina, ont i hela kroppen. Nära 40 graders feber igår. Kanske lite rädd åxå för när hon pratade med sin syster i telefon i helgen sa hon förvirrat någonting om att hon inte ville vara ”död när hon vaknade”?!
Vi viker alltså av från E4:an åker ”småväger”, stannar till och köper jordgubbar av ett par grabbar efter vägen, fyra liter. Vi håller utkick efter en grå Volvo 740. ”Är det han, är det han??” frågar hustrun när vi ser något grått som står vid sidan av vägen. Jodå, det är han. Ut ur bilen vecklar sig en stor man. Eja är reslig, det känns som jag når honom till bröstkorgen. ”Två meter mjukhet” är min första tanke. Det visar sig att jag har rätt, en mer mjuk ock öppen person får man aktivt leta efter, om det överhuvudtaget finns någon. Det ska vara Igge då, Igge och barnen.

Ni vet alla nu,

förmodar jag, att r2 klippte mej. Normalt går jag till frisören 3 gånger på två år. Senast var det således strax före jul så ni kan tänka er min ”frisyr”. Min tanke är nu den att jag ska köpa en dylig tingest varmed man kan snagga sig själv. Hustrun tycker att det är för dyrt men jag har förklarat för henne att en klippning kostar, och kör jag maskinen tre lördagar i rad så har vi på mindre än en månad sparat in vad en trimmer kostar.
Civilkurage, vad är civilkurage? Jag tycker att det är civilkurage det som Eja beskriver i sin dagbok både vad gäller chefer och grannar.
I Fredags, på Zoo, när vi hämtade fåglarna började mitt huvud kännas som bryle´pudding med svindelkänsla. Det blev värre och smittade åxå av sig till Carina. Gårdagen förflöt i dimmornas tecken och dis. Carina låg till sängs och flämtade med feber. Jag höll mej åtminstone på benen. Idag skulle vi fira min moster som fyller åttio år. Tyvärr kommer vi inte att kunna åka. Jag har tryck från nacken/halsen upp över öronen men är feberfri, tror jag. Carina känner sig något bättre och kan sitta vid datorn åtmnstone.
Resan söderöver var alltså varm. Vi kom iväg strax efter 10 på förmiddagen. Landade hos Tiina i Norrköping en eller ett par timmar (tack för kaffe och smörgås, Tiina) och fortsatte sedan basturesan.
E4an söderut med Vättern till höger. För två år sedan var vi på vad man kan kalla för bilsemester. Vi for runt på småvägar och tittade. Stannade där det såg trevligt ut och hyrde rum, där det fanns ledigt, för natten. Något som kallades Östgötaporten hade just börjat byggas. Nu är den färdigbyggd men vi svischade bara förbi. Vi svängde varken av för att åka turistvägen längs Vättern eller för att åka genom Gränna. Passerade Jönköping och Värnamo. Passerade en skylt som visade 45 kilometer kvar tills det var dags att svänga av. Messade Eja som fick lite brådis att slänga sej i bilen för att möta upp och lotsa sista biten till Den Blå Bänken.

Bilresan från Göteborg

gick bra. Vi for via Borås till Jönköping varifrån det är motorväg ända hem. Faktiskt är den vägen något kortare men framförallt bekvämare. Tidigare har vi valt att köra E6. Strax hitanför Norrköping tittade solen fram på allvar och vi började bli varma men det var ingenting jämfört med resan ned.
Ovisst in i det sista men vi kom iväg, tillslut.
Vet ni, go´vänner, att om jag ska vänta med att skicka uppdatering tills jag berättat klart så får både ni och jag vänta till Ragnarök. Därför skickar jag upp allt eftersom.
Innan jag skriver mer måste jag i alla fall säga TACK till IGGE & EJA. Tack för ett underbart mottagande och vecka. Återkommer om detta. Tack även till r2 med sambo, inte minst för hjälpen med frisyren. Återkommer även om detta. Tack alla!

Jag har sett fram emot

att få åka bort. Även om det inte skulle bli mer än en veckas bortavaro så har jag senaste dagarna levt för den. Med spänning och längtan har jag fantiserat om de här dagarna. Nu är det så att resan kanske inte blir av. Jag känner tröttheten komma tillbaka. Vi måste få möjlighet att resa söderut. Jag måste få sitta på Den Blå Bänken.

Huvudet börjar

få ro. Jag känner att tankarna lugnar ner sej mer och mer. Kroppen däremot är rastlös. Jag har springer mellan sysslor hemma och datorn. Kroppen måste, måste, måste, springer, springer. Några dagar, en vecka ytterligare så har väl hela jag lugnat ned mej. Det är på andra veckan vi är hemma, på ont och gott, men kommer vi dessutom iväg till södra delarna av Sverige åxå, så…
Äntligen har jag en lösning till sköldis så vi kan få tillbaka badkaret. Har tagit hem två SJ-pallar och några pallkragar. Nu ska jag ha tag på ett oljefat som jag kan dela på och använda till vattendel. Sedan blir det att snickra.
Om åtgången av tandborstar här hemma kan ni läsa annanstans i Gökboet (fem stycken på en vecka).
Något helt annat:
En del fruntimmer är bara för MYCKET! För stunden håller jag tand för tunga.

Citerat från hustruns tankebok:

”…de första åren när jag var full med att ta tillbaka mina rättigheter för lätt att leva med var jag inte, inte på några som helst villkor, lite lättare är jag att leva med idag och tur är väl det.”
– Jasså?