Jag hoppas inte

någon tror att jag förnekar livet när jag skriver som jag skriver i Centrifugerat. Att jag förnekar känslor, sorg och smärta. Jag vet vad längtan är, och tomhet. Jag vet hur det är när det är svårt. Jag vet hur det är ”att vara stark”. Människan är inte stark. Hon tar sej igenom livet eftersom livet har sin gilla gång. De gånger jag har kallats för stark har jag kännt mej precis tvärtom. Vad är egentligen att vara stark? Är det inte att tillåta sej att inte vara stark? Jag skulle kunna skriva mer men är trött nu. Teet är klart och jag ska bara borsta tänderna sen är det dags för gammelman att sova.

Min tanke var

att skriva ytterligare något lite senare på kvällen men jg var för trött.
Sov halvtaskigt i natt. Huvudvärk när jag vaknade och kroppen är stel och ömmar. Kan bero på att det var mycket spring på JOWES igår. Jowes, vars hemsida vi (Carina) håller på att bygga om. För tillfället är det fullt upp med jobb men vi lever bara med högst en veckas planering. En presumtiv kund hörde av sej igår. De har 10.000 plast som ska ut den här veckan. De har fått pris och vi måste få besked idag om vi ska göra jobbet eller inte. Nu ska jag fortsätta med morgonsysslorna!

Vad finns att säga

när ord inte räcker? När det som är, inte är och det som skulle bli, inte blir. Kort sagt, jag tänker på Feli.
Kristoffer gjorde för en tid sedan en melodisnutt som han kallade Liten Fanfar För Livet. Jag tycker att Feli ska få en fanfar, en fanfar för livet, det liv som Feli aldrig fick uppleva.

Ska jag idag

berätta om hur jag letar alla spridda delar av mej och hur jag försöker sätta dessa på plats? Näe, inte nu. Däremot kan jag berätta att det är fullt upp på Jowes. Har nerverna spända som fiolsträngar och känner att jag inte tål / klarar av annat än att få jobben klara för leverans, och det är väl egentligen bra nog?

Jag känner

mej uppriven. Egentligen är jag arg, på mej själv. Arg för min brist på initiativförmåga. Jag går omkring och känner mej som en okapabel deghög som inte får tummen ur. Att ställa krav, att uttrycka önskemål. Jag vill att…Nää, jag kan inte. Inte ens på mej själv. Börjar dock återvända till något som kanske kan liknas vid människoliknande tillvaro.
Lyssna och hör hur jag kännt mej senaste veckorna! Musiken är komponerad, och utförd, på dator av sonen, Kristoffer.
Psykbryt i Db-moll för piano och gurka.

Hustrun säger

att jag lever, inte bara fysiskt, så jag får väl bevisa detta faktum dårå´.
Idag för nio år sedan var vi i Oslo. Förutom att vi förlovade oss (grattis KA) var det Norges nationadag. Den som varit i Norge 17 maj vet hur den dagen firas. Den som inte varit där kan titta på en myrstack, på sommaren. Det kryllar av folk på gator och torg. Oslo var packad av festklädda människor. Parad framför slottet med kungafamiljen på balkongen. Ojoj säger jag bara. Sen kommer vi tillbaks till Ski där svärfar bor och lika mycket folk är det där. Makalöst.

För åtta år sedan

sken solen än varmare än idag, än blåare var himlen. Det var då jag stod och väntade på min blivande hustru framme vid altaret i Västra Ryds kyrka. Åtta år är en lång tid men ändå så kort. Mycket har vi gjort, sida vid sida, och jag hoppas det blir mer. Trösklar höga som berg, dalar djupa som glaciärer har vi tagit oss över. Jobbat och kämpat har vi gjort för att komma dit där vi är idag. Jobba och kämpa får vi även göra en tid framöver med har det gått hittills så går det även framledes. Älskar dej mitt hjärta!
För att riktigt fira vår bröllopsdag for vi till Jowes och jobbade. Fyra-fem timmar blev det och det var tillräckligt mycket för att slå sönder dagen. På hemvägen köpte vi iallafall ingredienser som behövdes för att grilla. Mätta och belåtna skålade vi i Tropicana juice.

I veckan som gick fick jag ett samtal som gladde mej mycket, tack Eja!